Varje toalettbesök är en mardröm... Jag väntar på blodet. På avslutet. På missfallet. Det oundvikliga. Varje gång det hugger till i magen väller ångesten upp inom mig som ett mörkt rökmoln. Växande livmoder säger barnmorskan. My ass tänker jag-det är fostret som kämpar för att slita sig lös från mig. Sjuka tankar,konstiga drömmar. Fjortonhundra olika graviditets tecken som inte betyder någonting för mig då jag vet att det inte är någon garanti för att graviditeten ska fortgå. För att undvika att bli galen så städar jag. Hemmet är så rent att det är läskigt. Jag ser mig själv utifrån fara runt som en uppsvälld duracell kanin,men en mopp i ena handen och en kiss sticka i den andra. För visst måste man testa sig minst en gång varje dag? Bara för att lägga på lite mer ångest tänker jag. Hmpf...den 21a ska jag på ultraljud och jag mår illa vid tanken på att få höra de där jävla orden-"vi ser tyvärr inget hjärta". Men tänk! Tänk om de ser ett hjärta?! Tänk om där finns ett levande foster? Vad händer då? Kommer jag kunna andas ut och bli en rödkindad,lugn,mammagullig liten tjockis då? NEJ! Jag vet nog att det kan gå fel ändå muttrar paranoia kärringen inom mig och tänker minsann INTE ta något med ro. Alla säger,ta det lugnt och försök att inte tänka. Det blir som det blir. Ja det blir som det blir men tänker DU stå där då och plocka upp bitarna av mitt hjärta. Nej tänkte väl inte det. Så låt mig vältra mig i min ångest ett tag och med lite tur går det här vägen och DÅ och endast DÅ,när jag håller en bebis i min famn tänker jag andas ut,sluta ögonen och bara låta det där orosmolnet fara ut i rymden!!!

Mina tre huvuden gick ihop idag och kom på den briljanta ideen att skapa en blogg. Skriva av sig lite,stanna upp i vardagshysterin och behöva tänka till lite. Så nu gör jag det. Tänker alltså. Och med 3 huvuden är det inte så svårt. Fast nu ljög jag ju,då två av dem inte tänker alls och inte sitter på mitt huvud utan på mitt bröst. gravidtuttar. Enorma ömma varelser som oinbjudna placerat sig på min kropp. Och nu kanske ni tänker-oinbjudna,varför då? Är det en oönskad graviditet? Inte alls. Det är bara så att det senaste året har jag varit gravid i princip konstant med ingen bebis i sikte. Missfall på missfall och sedan gravid igen. Utredningar,blodprov,upp och hoppa i gynstolen,fler prover,samtal och kontentan-vi är såååå friska och såååå kompatibla jag och min man och våra missfall är helt enkelt...otur. Så när jag nu sitter här lite lagom bitter,dricker koffeinfritt kaffe som smakar som något en drake nyst ut och försöker att inte fundera på hur långt gången jag kommer bli denna gång innan det går åt pipsvängen så känns det ändå lite bra att ha tagit steget,startat denna blogg och få ett utlopp som INTE går ut över min stackars man och dotter. Så väl mött denna regniga tisdag! Jag och mina 3 huvuden säger hej,påbörjar en ny resa och hoppas på det bästa!